Sir Väs

Torsdag den 12 augusti berättar moderaternas Per Schlingmann i DN att moderaterna ska bli det statsbärande partiet i Sverige. Han återkommer där till den moderata favorit som han och Reinfeldt kokade ihop efter amerikansk förebild redan som Muffare i trettioårsåldern, och som de presenterade i boken ”Det sovande folket” där det välfärdssamhälle, som vi socialdemokrater står för, är hatobjektet framför andra.

”I dagens Sverige ställs allt högre krav på utbildning, prestation och ambition. Men alla vill inte ta den vägen i livet och alla kan inte heller göra det.”
Följden av detta blir i moderaternas värld att vi måste skapa en arbetsmarknad som ”är mer anpassad till vars och ens egen förmåga och individuella förutsättningar.”
Det är inte undra på att man associerar till Sir Väs i Robin Hood när man läser Schlingmann.
Gifttänderna är kamouflerade.

Om man studerar moderaternas politik så är bilden klar:
Genom att driva ut arbetskraften ur a-kassan med höga avgifter och genom lägre arbetslöshetsstöd och sjukersättningar, ska man skapa underlag för en extrem låglönemarknad efter det amerikanska receptet om ”working poor”. Idén är den gamla nyliberala, att det är priset som är fel, det vill säga lönerna, som är för höga, om marknaden inte skapar jobb. Vi ska alltså börja konkurrera med de länder som har allra sämst löner för att kunna erbjuda svenskarna en arbetsmarknad!

För oss, som ser att alla människor ska ha rätt till ett anständigt liv,
är det en förfärlig ”framtidsvision”. Socialdemokratin avvisar ökande klyftor. Vi vet att alla människor ibland har behov av inkomsttrygghet och omställningsinsatser. Vi måste utforma ett system som, ibland på permanent basis, subventionerar vissa för att ge dem en plats på arbetsmarknaden.

Vi vet, och har stöd i forskningen för, att ett någotsånär jämlikt samhälle är bäst och
mest framgångsrikt i praktiskt taget alla hänseenden. Det gäller god hälsa, hög levnadsålder, låg kriminalitet, social stabilitet och alla tänkbara välfärdskriterier.
Varför vill borgarna rasera välfärden och de samhällen, som i jämförelse med praktiskt taget alla andra samfund på jorden visar störst harmoni och framgång?
I fullmäktige har jag en gång uttryckt det som, att det verkar vara de rikas företrädares revolt mot de fattigas privilegier. Jag har svårt att förstå hur anständiga människor kan rösta för en sån politik.

Kjell Andersson
Landstingsledamot (S)