Pengarna och vården

Vi har inte obegränsade resurser.
Den svenska modellen har hittills varit att vård ska gå först till den, som har störst behov.
Kan vi upprätthålla en vård , som möter behoven, om vi fortsätter på den av borgarna nu inslagna vägen?
Majoriteten av alla invånare har ett mycket begränsat behov av sjukvården, men det ersättningssystem som borgarna infört, siktar in sig på oss relativt friska, för vi utgör merparten av väljarna.
Underlaget för den offentliga vården minskar med privatiseringarna och tvingar fram nedskärningar och mindre bredd i utbudet.
Det blir inte heller fler läkare, utan samma läkare som förut bakom nya skyltar. Och det är vårdföretagen som bestämmer var skyltarna ska stå.
Det senaste exemplet är när barnspecialistmottagningen i det barnrika Gottsunda i Uppsala flyttas till Luthagen.
Korta besök och många besök prioriteras. Besvärliga äldre patienter med "krångliga" behov är en ekonomisk minuspost. Har du flera problem får du gärna komma igen och igen för annars är du inte lönsam.
Den så kallade mångfalden består i att man kan välja i princip samma vård på olika ställen men det är inte så att det är behoven som styr utan efterfrågan. Och efterfrågan på vård är oändlig.
Ingen forskning visar emellertid att privat vård är effektivare eller billigare än offentligt driven vård. Den som påstår det ljuger!
Vårdens kostnader stiger och det offentliga är skyldigt att betala räkningen.

Jag är för valfrihet, framför allt för dem som har stora behov och många kontakter med vården. De behöver en förtroendefull och stadig kontakt med vården. För mig är det den viktiga valfriheten!
Men vi måste också vara tydliga med att valfriheten har ett pris, att kostnaderna ökar.
Om vi ska ha en sjukvård för alla efter behov, måste vi vara beredda att finansiera den. Om inte via skatten så ur egen ficka. Dit är vi på väg, och det kan vara värt att fundera på om det är ett sådant samhälle, där de resursstarka köper sig gräddfiler i vården, som vi vill ha.
För egen del vill jag stå upp för att vården sköts så, att de med stora behov men små medel är de som sätts i första rummet.
Jag tänker på Olof Palme. Han talade inte så mycket om rättvisa i dessa sammanhang, han ville ha rättfärdighet i samhället. Politik byggd på medmänsklighet och omtanke om de svagaste.
Det vill jag också.
Kjell Andersson (S) landstingsledamot

Vad händer med landstinget?

Jag kan med stor tillfredsställelse se tillbaka på en intensiv men samtidigt inspirerande långhelg. Nu är helgen över och det är den grå och allt tuffare vardagen som väntar. Sverige står mitt i en jobbkris. Vi går mot massarbetslöshet. Att krisens ursprung är global gör inte att vi kan luta oss tillbaka och hoppas att den snart skall gå över. Jobbkrisen innebär att kommuner och landsting för allt mindre skatteintäkter. Regeringen har utlovat extra statsbidrag, men inte i år utan först 2010. Kan det möjligen bero på att det är valår, eller inser man inte att vi står mitt i krisen och att det är synnerligen angeläget med insatser nu för att slå vakt om välfärden.

Eller är det som allt fler misstänker att den moderatledda regeringen nu tar chansen att skära ner det svenska generella välfärdssystemet, det som har så stor trovärdighet runt om i världen? Att man passar på nu när man inte behöver motivera sitt agerande med ideologiska skäl utan kan skylla på den dåliga ekonomin.

Uppsala läns landsting har sedan 2009 års budget beslutades tappat drygt 260 miljoner kr i skatteintäkter. Dessutom går både Akademiska sjukhuset och Primärvården med kraftiga underskott. Idag har vi en negativ avvikelse mot budget på drygt 350 miljoner kr !

I ett så här allvarligt läge krävs politiskt mod från såväl majoritet som opposition. Vi i oppositionen har avstått från de alltför vanliga populistiska spelet. Vi har istället sedan mer än ett år drivit på majoriteten att Akademiskas allt snabbare ökningstakt på underskotten måste brytas. Vi har under lika lång tid efterlyst åtgärder inom primärvården för att ge dem en rimlig chans att klara ekonomin. När det gäller Akademiska sjukhuset förefaller det som om majoriteten nu insett allvaret. Återstår sedan att se om de har mod att vidta de åtgärder som kommer att behövas. När det gäller primärvården ser vi däremot inga tecken på att man förstått vilka omöjliga förutsättningar man gett den primärvård som drivs av landstinget. Primärvården själv presenterar förslag, men får inte genomföra dessa. Varför?? Är det kanske så även här att någon vill visa att den landstingsdrivna vården inte fungerar, för att få möjlighet att privatisera även hela primärvården?

Börje Wennberg (S)

Hur står det till med tillgängligheten?

Vi som är politiskt aktiva i Landstinget hör ständigt landstingsråd Ismail Kamil (FP) tala om förträffligheten med privata utförare. Allt kommer att lösa sig om vi bara privatiserar tillräckligt mycket. Samtidigt har Ismail en annan käpphäst, telefontillgänglighet till primärvården. Som ett mantra har vi många gånger hört att tillgängligheten måste bli bättre. Han pekar ofta på att anledningen till att landstinget ska privatisera verksamheterna är att förbättra effektiviteten och tillgängligheten.

Den senaste statistiken visar nu att de privata husläkarna och vårdcentralerna drar ner landstingets siffror när det gäller telefontillgängligheten till primärvården. Jag undrar vad Ismail tycker om detta?

Marlene Burwick (S)