Pengarna och vården

Vi har inte obegränsade resurser.
Den svenska modellen har hittills varit att vård ska gå först till den, som har störst behov.
Kan vi upprätthålla en vård , som möter behoven, om vi fortsätter på den av borgarna nu inslagna vägen?
Majoriteten av alla invånare har ett mycket begränsat behov av sjukvården, men det ersättningssystem som borgarna infört, siktar in sig på oss relativt friska, för vi utgör merparten av väljarna.
Underlaget för den offentliga vården minskar med privatiseringarna och tvingar fram nedskärningar och mindre bredd i utbudet.
Det blir inte heller fler läkare, utan samma läkare som förut bakom nya skyltar. Och det är vårdföretagen som bestämmer var skyltarna ska stå.
Det senaste exemplet är när barnspecialistmottagningen i det barnrika Gottsunda i Uppsala flyttas till Luthagen.
Korta besök och många besök prioriteras. Besvärliga äldre patienter med "krångliga" behov är en ekonomisk minuspost. Har du flera problem får du gärna komma igen och igen för annars är du inte lönsam.
Den så kallade mångfalden består i att man kan välja i princip samma vård på olika ställen men det är inte så att det är behoven som styr utan efterfrågan. Och efterfrågan på vård är oändlig.
Ingen forskning visar emellertid att privat vård är effektivare eller billigare än offentligt driven vård. Den som påstår det ljuger!
Vårdens kostnader stiger och det offentliga är skyldigt att betala räkningen.

Jag är för valfrihet, framför allt för dem som har stora behov och många kontakter med vården. De behöver en förtroendefull och stadig kontakt med vården. För mig är det den viktiga valfriheten!
Men vi måste också vara tydliga med att valfriheten har ett pris, att kostnaderna ökar.
Om vi ska ha en sjukvård för alla efter behov, måste vi vara beredda att finansiera den. Om inte via skatten så ur egen ficka. Dit är vi på väg, och det kan vara värt att fundera på om det är ett sådant samhälle, där de resursstarka köper sig gräddfiler i vården, som vi vill ha.
För egen del vill jag stå upp för att vården sköts så, att de med stora behov men små medel är de som sätts i första rummet.
Jag tänker på Olof Palme. Han talade inte så mycket om rättvisa i dessa sammanhang, han ville ha rättfärdighet i samhället. Politik byggd på medmänsklighet och omtanke om de svagaste.
Det vill jag också.
Kjell Andersson (S) landstingsledamot